På den tiden det fanns en utställningshall på biblioteket i Lessebo ställde vi ut diverse saker under februari. Det blev fem sådana utställningar - länkar till dem finns här.
När den möjligheten försvann kom vi överens med biblioteket: vi får ha ett litet podium där vi kan ställa ut "månadens föremål", med början februari 2023.

Ganska snart visade det sig att vi sällan har kunnat begränsa oss till ett enda föremål... ofta har det blivit en grupp av föremål som har någon teknik gemensam. Här är de, iallafall.

Från och med 2025 kommer "månadens föremål" bara att innehålla årets föremål.
Alla "gamla" kommer att finnas på denna sida.

december:

Luftben? Väderben? eller Väder i benet?
Kärt barn har många namn!
Tekniken att stänga in en dekorativ luftbubbla i benet på ett mera exklusivt bordsglas har varit känd länge. Allra minst sedan sent 1600-tal men troligen mycket längre.
Utöver fynd från Nordamerika och England som man kan hitta på både museer och på välrenommerade auktionsfirmor har Sörmlands museum ett sådant glas daterat till 1730-talet som anges komma från Nyköpings glasbruk.
Så det är inte något nytt, inte.

Men i början av 1980-talet hände det någonting nytt: Erika Lagerbielke fick för sig att hon skulle göra ett glas med ett färgat luftben. Det var på Sandviks glasbruk i Hovmantorp och hon fick tillstånd att, tillsammans med Hans "Hasse" Johansson, försöka utveckla tekniken så långt att den skulle gå att använda industriellt. De två samarbetade i över ett år innan de hade kommit på hur man faktiskt skulle göra men år 1985 kom servisen "Intermezzo" ut på marknaden med ett blått väder i benet.
Servisen tillverkas fortfarande, nu på Kosta, och är en storsäljare, med flera olika färger på vädret.
På museets blogg finns en intervju med Hasse som lades upp den 23 december 2017.

Men Intermezzo är långt ifrån det enda moderna exemplet: Kostas "Pippi" gjordes över ett halvt sekel. Den dekorativa effekten kan förstärkas om man ger benet en oregelbunden form.
Luftbenet kan förtillverkas som metervara, kapas lagom långt, och inkluderas i en produkt som till exempel ljusstaken från Johansfors.

Intermezzoglaset har inget inventarienummer (än), men det andra glaset med "fasonerat" luftben har nummer BGM_01_909.
Om du vill känna på det lösa luftbenet får du komma till museet i sommar, där finns det att "pilla" på!

november:

Glas i halvfabrikat?
Nej vi menar inte glas som man köper i platta paket från IKEA och monterar själv. Men det är ett faktum att halvfabrikat inte är så ovanliga. Som ett exempel kan vi välja servis "Queen" som tillverkades vid Pukeberg på 1920-talet. Benet med sitt kvadratiska tvärsnitt är pressat medan kuppan däremot är munblåst. På den tiden var tekniken förstås att man hade ett antal pressade ben som man förvärmde varefter man häftat an kuppan i anslutning till blåsningen.

Gräddkannan pressades i en aning konisk form. För att ge den sin tunn-form blev den puntlad och invärmd. Sedan drevs överkanten inåt, snipen drogs ut och hänkeln klipptes på. Om man tittar noga ser man spår av in-drivningen (horisontella ränder), samt att snipen har "dubbelhakor" eftersom kannan hunnit svalna lite för mycket.

Nobelservisens kanske mest kända glas, "djävulsglaset", har också pressat ben och blåst kuppa. Men här görs sammansättningen i nästan en operation. Man har en varm tvådelad pressform för benet. Men här är det så ordnat att mallen sitter under formen. Ovanför benformen sitter en hållare för pipan. Det är ju viktigt att benet blir korrekt centrerat. Från en iläggarkula fyller man, med ögonmått som vanligt, i rätt mängd glas i pressformen. Pipan passas in i sin hållare varefter pressformen stängs och mallen pressar glaset uppåt mot kuppans underdel. Momentet kräver alltså tre arbetare: En manövrerar formen, iläggaren levererar glas till benet på iläggarkulan och blåsaren kommer med kuppan. Foten klipps på separat och formas med en fotsax på vanligt sätt. (Vi tar gärna emot ett som gåva…)

Inventarienummer för de två Queen-glasen är BGM_00_960 och BGM_00_961.
Vinglaset heter "Rose", kommer från Rosenthal, har nummer BGM_00_852.
Gräddkannan har nummer BGM_00_861.

oktober:

Bertil Vallien: Karaff "Metropolis"
Under september månad 2025 har vi visat optikblåst glas här i montern och vi har förklarat hur man åstadkommer det extra skimret i en del litet mera exklusiva, men även i en del mera vardagliga glas. Optikblåsning görs med hjälp av en räffelform som ger glaset olika tjocklek runt omkretsen och det är det som gör att ljuset bryts och ger en skimrande effekt.

Även serien "Metropolis" är faktiskt gjord med räffelform.

Titta på karaffens undersida så ser du en vit spiral. Tänk dig nu en post av blått glas på pipan. Runt den blåa posten lindas en tunn sträng av vitt glas som en spiral nerifrån och upp längs hela posten, som en polkagris ungefär. Stöt ner posten i en räffelform som skär av den vita glassträngen i korta bitar. Blås slutligen upp posten i en form som ger den yttre formen, ett kvadratiskt tvärsnitt med flera "våningar". Et voilà - Metropolis!
Även locket, eller proppen om man så vill, är optikblåst som man ser.

Serien Metropolis designades 1999 av Bertil Vallien och lanserades som en nyhet i katalogen "Artist collection - New items 2000" (sid 13/14) av Kosta Boda. Där presenteras serien under rubriken "vasformad skulptur".
På många auktionssajter presenteras de som vaser men varför skulle en vas ha ett lock?
...så vi föredrar att kalla den för en karaff.

Inventarienummer BGM_00_884.

september:

Optikblåst glas
En metod att göra glas elegant - även förhållandevis enkelt glas - är att ge det ett skimmer när det belyses. Tricket är att glaset ges olika tjocklek på olika ställen runt omkretsen. Ett välkänt exempel är Château-servisen (B. Wallien, Kosta, 1981) som är optikblåst.

Tekniken är att glasposten stöts ner i en räffelform med vertikala plåtar så den blir ojämnt tjock. När sedan posten blåses upp i en rund form och roteras blir den förstås tunnare, ytterytan blir slät så att glaset känns skönt att hålla i medan ojämnheterna istället hamnar på insidan.
Det är detta som ger effekten av att glaset skimrar liksom att dryckens färg förstärks.
Illustrationen: 1 - formen, 2 posten i formen, 3 posten i rotationsformen (färdigformen).

Eftersom optikeffekten nås bara genom att glasposten snabbt stöts ner i räffelformen före den slutliga uppblåsningen är detta en snabb och därmed kostnadseffektiv metod att förhöja glasets utseende.

Tekniken kan användas "bara" för att förhöja utseendet hos glaset och förläna det en extra elegans, som på den etsade champagneskålen, eller som ett självständigt mönsterelement som på den blåa karaffen av Signe Persson-Melin. Dessertskålen liksom dricksglaset från Bergdala visar samma teknik igen.

augusti:

Slipat glas
Redan de gamla grekerna, förlåt, romarna skall det ju vara, använde gravering och slipning för att dekorera glasföremål. Plinius den äldre, 23-79, nämner i sin bok "Historia Naturalis" som gavs ut strax före hans död att man kan gravera glas på samma sätt som man gör med silver. Det vill säga med roterande stenskivor.

Traditionellt slipas glas just med stenskivor. Stenskivorna är hårda nog att skära in i glaset utan hjälp av slipmedel, som däremot behövs när man graverar med mjuka koppartrissor.
Slipningen görs i flera steg, grovslipning, finslipning och slutligen polering vilket gör slipat glas dyrt och exklusivt.
Ett sätt att förbilliga processen är att först pressa en mönstrad produkt för att sedan bara finslipa och polera. Den färdiga produkten har på det viset alla det slipade glasets kännetecken men produktionen är både snabbare och billigare eftersom man slipper den tidsödande grovslipningen.

Ofta nämns slipning i samband med kristallglas. Kristallglaset är en speciell kvalitet som man får genom en tillsats av bly. En av de saker som uppnås med den tillsatsen är att glaset blir mjukt. Jämförelsevis mjukt...
Det går alltså mycket fortare och lättare att slipa ett glas av kristall än ett av sodaglas. Dessutom har kristallglaset ett högre "brytningsindex" vilket betyder att det kommer att gnistra och blänka på ett helt annat sätt än vad sodaglas gör. Det är därför kombinationen "slipad kristall" så ofta används för att göra de mest exklusiva middagsserviserna liksom, förstås, prismorna i finare kristtallkronor.

Här visar vi en gräddkanna, ett fyrkantigt fat och ett saltkar.
Kristallkroneprismorna kommer ur det privata förrådet.

juli:

Graverat glas
Redan de gamla grekerna, förlåt, romarna skall det ju vara, använde gravering och slipning för att dekorera glasföremål. Plinius den äldre, 23-79, nämner i sin bok "Historia Naturalis" som gavs ut strax före hans död att man kan gravera glas på samma sätt som man gör med silver. Det vill säga med roterande stenskivor.

Kännetecknande för graveringen är att den är grund och att graverad dekor för det allra mesta inte är polerad. Graveringen är alltså en matt, gråaktig, dekor i glasets yta. Det är detta som är den stora skillnaden mellan gravering och slipning. För att en dekor skall kallas slipad skall den vara djupare och den är för det mesta efterpolerad och alltså transparent. Men det finns inga klara gränser mellan slipning och gravering.

En traditionell gravyrmetod är att använda roterande koppartrissor. Eftersom koppar är för mjuk för att skära i glas begjuts trissan med olja som innehåller slippulver. Det är alltså detta pulver som faktiskt skär i glaset. Olika form och storlek på trissorna ger gravören stor frihet att utforma dekoren.

Ibland säger man att det var Rune Strand som på 1960-talet kom på att man kunde använda ett handstycke, ungefär som ett tandläkarborr, för att gravera glas. Men redan på medeltiden användes stift med diamantspets, om än inte roterande, för att på fri hand rista in tunna linjer och på så vis dekorera glas. Speciellt i Nederländerna var den tekniken vanlig.

Här visar vi en liten fyrkantig vas med en liten prinsessa (?). Gravyren, trots att den är grund, ger ett tredimensionellt intryck.
– ett grogglas med en graverad älg som helt saknar tredimensionella effekter.
– ett liten pokal med graverad dekor. Detaljbild här.
– en tumbler med linjegravyr i form av en liten fågel gjord med handstycke, från Books glassliperi i Kosta.
Vi har också lagt hit ett par exempel på koppartrissor.

juni:

Personliga glas
(Usel bild, men jag kunde inte bättre - följ länkarna istället!)
Både glasarbetarna själva men även turister vill ibland ha en personlig touche på ett glas.

Anekdot: Sven-Åke Erlandsson var den som körde Kostas pantograf under tidigt 1980-tal. Den stora produkten var S:t Eriksglaset till Stockholms stad. Men en dag strax innan hans dotter Elina skulle fylla år tog han fram ett foto på dottern. På fri hand, med fotot som förlaga, gjorde han 24 stycken glas med hennes porträtt och med undertexten "Elina". Tyvärr har vi inget sådant glas att visa, så här visar vi ett S:t Erik så får ni tänka er resten. På bloggen finns bilder på Elinas glas.

Faktum 1: På något glasbruk fanns en anställd som hette Bo Grankvist eller möjligen Bo Grangren. Vid ett tillfälle när de gjorde seltersglas i Lina-servisen tog han ut ett glas efter Guillocheringen, vaxade över en festong och skrev "Bo" och ritade en grankvist med en nål. Se en detaljbild i vår inventarieförteckning.

Faktum 2: En besökare vid Baltiska utställningen i Malmö hette Ruth. Hon köpte sig ett souvenirglas på utställningen men lät en glasgravör skriva "Ruth" på baksidan av sitt glas. Se en detaljbild här.

Faktum 3: Sommaren 1952 var Ingvar på besök i Stockholm. Där hittade han en glasvas med ett stockholmspanorama på. Så den köpte han. Troligen var det inte i butiken, men det vet vi inte, lät han vaxa nedre delen av glaset. Så skrev han "Ingvar sommaren 1952" med en nål och lät sedan etsa in den texten. Eller så gjorde han alltihop själv, vaxning och etsning. Några bilder finns på bloggen, inklusive Ingvars specialtext.

Vi har sett ytterligare ett "personligt" glas (som vi inte fick köpa!) som gavs till Elsa vid något tilfälle.
Elsas glas finns också på bloggen.

maj:

Fattigmanssilver i kombinationer
Väldigt vanligt är att man kombinerar olika tekniker för att öka glasets saluvärde. Det är ju alltid det man strävar efter i industriell produktion: Föremålet skall vara billigt och enkelt att tillverka, det skall ha ett högt saluvärde vilket innebär att det skall vara snyggt och det skall kunna göras snabbt och i stora volymer. Det är ju så man får lönsamhet i produktionen.

Här visar vi ett par exempel på fattigmanssilver och gelbning i kombination med målning. Vi har visat gelbat glas tidigare (sept-23) liksom målat glas (okt-24) och speglar (feb-25) men nu visar vi litet annorlunda grejer.

"Fattigmanssilver" är litet speciellt. Tekniken att belägga ihåliga glasföremål med ett tunt silverskikt på insidan uppfanns på 1840-talet. Det råder olika meningar om hur detta gick till. Enligt Nationalencyklopedin användes kvicksilver i tennamalgam men engelska källor hänvisar till Hale Thomsons patent 1849 och säger att det var frågan om silvernitrat, reducerat med socker för att få en silverbeläggning på insidan av ett ihåligt föremål.

Kemin är denna: En vattenlösning med silvernitrat och ammoniumnitrat (AgNO₃+NH₄NO₃) blandas med natronlut (NaOH) och ger en ny blandning som innehåller silverjoner Ag⁺. När man sedan tillsätter en sockerlösning kommer sockret att fälla ut silver på kärlets insida. Man skakar föremålet tills man fått en fin beläggning och häller ut resterande lösning. Klart!

Jämför gärna med hur traditionella termosar är gjorda!

Här visar vi en skål som tycks förgylld på insidan, men som egentligen är gelbad med försilvrad insida (jämför glaset med aluminiumfolie i), en flaggstångsknopp som saknar inventarienummer och en "kallmålad" ljusstake (målningen syns bättre på inventarie-fotot).
Kallmålning innebär att man målar med en färg som inte bränns, och därför inte fäster bra.
Har du ett sådant föremål: var försiktig med att diska det!

april:

Glastekniska museets pris - NOMINERA

Bergdala glastekniska museum drivs av en allmännyttig stiftelse. Vid styrelsens möte på våren år 2021 beslöts att inrätta ett årligt pris till någon som gjort en väsentlig insats för att öka kunskapen om glasrikets industri- och teknikhistoria och på så vis bidra till att antalet besökare till glasriket ökar. Priset avser alltså inte glaskonst eller konstglas utan skall stärka intresset för glasriket som ett teknik- och industrihistoriskt intressant besöksmål.
(Läs mer här.)
Det är fritt för alla att nominera pristagare. Förslag på pristagare med kortfattad motivering skickas till kontakt@bergdala-glastekniska-museum.se allra senast den 30 april.

Första årets pristagare var Susann Johannisson, Kalmar, som fick 15 000:- för sitt sätt att på ett pedagogiskt, men ändå faktaspäckat sätt, beskriva glasrikets industrimiljöer.
2022 gick priset till Håkan Karlsson i Nybro som fick 15 000:- för att han bevarat och till museet donerat unika anteckningsböcker från en formmakare, Siegfrid Eger.
2023 blev det Gunnel Holmér som fick pris för sin forskning om det mångkulturella glasriket.
Förra årets pris gick till Richard Mutafela för tekniken att med elektrisk resistanstomografi spåra föroreningar i gammal glasbruksmark utan att behöva gräva. Tekniken beskrivs översiktligt här i montern. (Vill du läsa, klicka här).
Som kanske framgår belönar vi en kvinna vartannat år och en man vartannat.

Vilken kvinna är värd 15 000 kr år 2025? Skicka ditt förslag till oss.

mars:

Blästring
18 oktober 1870 fick Bejamin Chew Tilghman patent på en process för "cutting, boring, grinding, dressing, pulverizing and engraving" av snart sagt vilka som helst material. Detta gjordes med små partiklar som med hög hastighet blåstes eller kastades mot materialet.
Det intressanta var att partiklarna kunde vara mjukare än det material som bearbetades.

Ordet "dressing" i patentet kan tolkas som "färdigställning", "slutbearbetning" eller, varför inte, "mönstring". Så vad han uppfunnit var en teknik som kunde användas för att mönstra ytan av ett föremål, till exempel ett glasföremål.
Den här tekniken kallas (sand)blästring.

Pukebergs glasbruk var först i Sverige med att börja sandblästra och importerade år 1884 en sandbläster, troligen från Tyskland. Sliparen John Alfred Jonsson anförtroddes att blästra glas men fick underteckna ett avtal om 3000 kronors böter om han"för någon yppar eller omtalar" något om hur processen fungerade.
Eftersom Pukeberg vid den tiden sålde mycket fotogenlampglas till Böhlmarks kan man misstänka att det redan från början var frågan om att dekorera belysningsglas. Och så är det fortfarande. Mycket belysningsglas är dekorerat med sandblästring.

Här visar vi dels ett glas från en strålkastare märkt "Fiat" och dels en lampglob med nummer BGM_02_033, som just nu saknar bild i inventariet.

Läs mer om blästring här.

februari:

Något litet om speglar och spegelglas
I forntiden speglade man sig i vattenytor, i bitar av naturligt vulkaniskt glas eller i polerade metallytor.
Under medeltiden började man göra glasspeglar:   man fångade an en post, blåste en ballong och tillsatte genom pipan en pulvriserad blandning av bly- och tennoxid med en tillsats av vinsten ner i den glödande glasballongen. Vinstenen hjälper till att reducera de två metalloxiderna så att man får en ren metallbeläggning på ballongens insida. Sedan delades ballongen upp i små konvexa speglar.
Under lång tid användes kvicksilver som speglande skikt på spegelns baksida men på 1800-talet började man foliera med silver.
Idag används olika, billigare, metaller som krom eller aluminium. Utanpå metallskiktet lägger man så ett skyddande lackskikt.

En spegel som inte är plan kommer ju att förvränga spegelbilden - något som man ibland utnyttjar i speglar för övervakning i till exempel butiker. Museet har numera ett exempel på en sådan spegel monterad längst uppe i hörnet till höger innanför entredörren.
Det kan nämnas att denna spegel tillhör de dyraste (i inköp) artefakterna i museet - dessutom är den i plast...

Speglar används i många tillämpningar och sammanhang. Här visar vi en sextant, ett navigationsinstrument uppfunnet av John Campbell i England år 1757.
Sextanten tillhör (just nu) inte museet, så det finns inga fler foton.

En sextant består av en kikare och två speglar och används för att bestämma solhöjden. Den nedre, vänstra, spegeln är delad så att den vänstra delen är genomskinlig och den högra är en spegel. Den övre spegeln är vridbar.
Man vrider den övre spegeln tills solens spegelbild ligger bredvid horisonten som man ser genom den genomsynliga halvan av den fasta spegeln. Solens höjd kan då avläsas av den vinkel man har vridit den övre spegeln.
Ett försök att illustrera principen ses i lilla bilden.

januari:

Nyår – Fyrverkerier – Fester!
"Fyrvekeriskålen"(*) har vi inte i våra samlingar. Vårt fokus är ju på teknik och inte på design även om det förstås finns kopplingar. Fyrverkeriskålen formgavs av Edward Hald 1921 men vad vi istället visar här är en skål formgiven och signerad av Simon Gate 1924. Två berömda namn vad gäller formgivning av glas, båda kopplade till Orrefors.
Men de var inte först...

Betzy Ählström engagerades 1901 för att designa i första hand Jugendglas för Reijmyre.
Anna Boberg, också Reijmyre, var först med att använda blåsor i glaset som dekorelement.
Gerda Stömberg, mycket produktiv och bred i sitt uttryck, var verksam vid många bruk.
Monica Bratt, Reijmyre igen, formgav under mottot "vackrare vardagsvara" på 30-talet.
Tyra Lundgren formgav bland annat glas på glas-ön Murano i Venedig under 30-talet.
(Läs mer om tidiga kvinnliga glasformgivare på bloggen!)

Vi får ofta höra från våra besökare att det svenska glasets framgångar skulle vara kopplade till Hald, Gate och Orrefors. Och att när det gäller modernt glas är det i första hand Bertil Vallien som är motorn i den småländska glasindustrin.
Men det är inte riktigt sant.

Industriproduktion bygger på rationell tillverkning med låg produktionskostnad kombinerad med stora volymer. Dessutom måste förstås produkten vara tilltalande för ögat och vara lämplig för sitt ändamål så att folk faktiskt vill köpa den. Och det är där formgivaren kommer in i bilden. De första glasformgivarna var faktiskt kvinnor som jobbade för Reimyre...

Månadens skål har inventarienummer BGM_01_934, fatet kan ses här, detaljbild här.

* Länk till Kulturparkens Fyrverkeriskål på Digitalt museum – obs att det finns 7 bilder!

2024

december:

Senfkristall...
... kallas det i Tyskland när man använder sina gamla senapsglas som dricksglas.

Här i Sverige brukar man säga att det var Edwin Ollers som på 1930-talet, när han arbetade på Limmared, kläckte idén att utforma senapsglasen på ett sådant sätt att de skulle kunna göra tjänst även som dricksglas.
Vare sig detta är sant eller inte har glas använts som material för förpackningar i över 4000 år. Orsaken är förstås att glas är tätt, lufttätt, och därmed håller kvar smak och lukt inuti förpackningen samtidigt som luft utifrån inte kan komma in. Ja, så länge som proppen håller tätt, förstås.

Ja, förresten: Nu skall vi modifiera det här litet:
En förutsättning för att livsmedlet verkligen skall behålla sin fräschör även i en helt tät förpackning är förstås att det är sterilt. Romare och greker brukade i första hand förvara sitt vin i lerkärl. Arkeologerna tror att man valde lerkärl därför att de är tåligare. Men år 1867 hittade man en vinflaska av glas i en romersk grav utanför den tyska staden Speyer. Den dateras till ungefär år 325 och innehåller flytande vin. Idag skulle vi kalla den en magnum eftersom den är på 1.5 liter. Man har inte öppnat den och ingen tror att vinet skulle vara gott. Mikroorganismerna har nog gått illa åt det under de 1700 år som gått. Men det hindrar inte att parfymflaskor som är 4000 år gamla finns.

Än idag används glas som förpackningsmaterial. Hur många glasburkar har du själv hemma?
Detta är ett urval från vårt hemma-skafferi och kylskåp... (det finns mer!)

Inget av decembers föremål tillhör museet, så denna gång blir det inga länkar till inventariet.
Jo förresten, föremålen finns inte med här på bibblan, men museet äger faktiskt två svampkonserver från 1950, kanske 60-talet. Vi visar dem i museet under sommarsäsongen, men de får flytta till frostfri förvaring under resten av året.

november:

Gjutet glas
(kallas ibland "stöpt") – gjutning är när det flytande glaset hälls ner i en form, utan att någon kraft appliceras.
Tekniken är urgammal, gjutna fönster finns i Pompeji, och kan användas för stort som smått. 1934 göts spegeln till teleskopet på Mount Palomar. Den är fem meter i diameter. Och så kan man gjuta små saker som Bergdalatroll eller små medaljonger att hänga i fönstret eller julgranen.

Formen kan vara enkel, som för Bergdalatrollet, eller delad, som för Snöbollen och vikten.
Solrosen är något mer komplicerad, tror vi, eftersom "kronbladen" har fått rinna mer eller mindre fritt.

Ett gjutet föremål är alltid solitt: eventuella håligheter finns endast på ytan, och bestäms av formen.

Bland de mest spektakulära gjutna föremålen är väl Bertil Valliens stora båtar, men de mest välkända torde väl vara Snöbollarna (fast alla tänker inte på att de är gjutna).

De större båtarna, berättas det, var besvärliga att kyla: glas måste kylas långsamt för att inte få inre spänningar som kan få det att plötsligt spricka. För båtarna fick man bygga specialanordningar - de allra största lär ha fått kylas i närmare en månad!

Här visar vi en Snöboll och en Solros (båda från Kosta), ett litet Bergdalatroll och en brevpress i form av en vikt.

oktober:

Målat glas
Målat glas har funnits "hur länge som helst" eller åtminstone sedan drygt tusen år före vår tideräkning.

Färg består i grunden av två saker, dels ett pigment som står för själva kulören och dels ett bindemedel.
Redan de gamla egyptierna framställde syntetiskt pigment.
Många färger finns redan i naturen i form av olika mineral men för egyptierna var en intensivt blå färg helig.
Den symboliserade både himlen, havet och Nilen. Den blå färgen var en emaljfärg vilket innebär att den faktiskt består av finkrossat färgat glas i ett bindemedel.
En del andra färger som till exempel rött, gult eller brunt kunde man däremot hitta i form av naturliga mineral.
Det självklara bindemedlet för egyptierna på den tiden var saven från akacieträdet, känd som "gummi arabicum".
Bekymret är att glas är hårt, slätt, blankt och tätt. Det finns ingenting som bindemedlet egentligen kan fastna i. För att förbättra vidhäftningen använde man redan tidigt bränning.
Genom att blanda emaljfärgen med lämpliga flussmedel som soda (natriumkarbonat) eller pottaska (kaliumkarbonat) kunde man få ner de nödvändiga temperaturerna till bara 5-600 grader så att inte glasföremålet själv smälte.

Läs "allt" om glasmålning i skriften Glasmåleri i Glasriket, utgiven av Kalmar läns museum 2020 (öppnas i nytt fönster).

Här visar vi en vas från (kanske) Rosdala, matterad på insidan, målad med emaljfärg, inv nr BGM_01_543
en vas från Hovmantorp, inv nr BGM_01_303
och ett litet dricksglas ("hemmamålat?") med inv nr BGM_01_079.

september:

"Rosen och svalan"
(eller om det heter tvärtom, "Svalan och rosen"?) är ett motiv vars ursprung är höljt i dunkel. Somliga påstår att det har sitt ursprung i Tyskland, men vi hittar inga belägg för det.
Sant är dock att det gjorts av flera olika glasbruk, bland annat Kosta och Fåglavik, i förvånansvärt lika utförande, på alla slags glas. Vanligen är det "stämpeletsat" (*), men det förekommer även blästrat och, i något fall, tryckt.

Mönstret:
svalan påstås (av en fågelskådare) vara en ladusvala; rosen, däremot, är inte lika lätt att identifiera. I mönstret har den tre rader kronblad, men jag hittar inte någon vildros med fler än två.
Mönstret är (oftast) oerhört likadant, och detaljerat, så likadant att det känns "köpt" (men vem gjorde isåfall stämplarna? Vet du, så meddela oss gärna!).
Symboliken handlar nog mest om god tur, lycka och välgång.

* stämpeletsning: från en stämpel, eller en stålplåt med motivet ingraverat/etsat överförs mönstret i vax till glaset, som sedan "saltas" med pulver innehållande fluorider som gör glaset matt.

Detaljbild på mönstret finner du här.

augusti:

Slipat glas i halvfabrikat?
Slipat glas har högt statusvärde och det skall det ha. Slipningen, speciellt djupslipning med delmomenten märkning, grovslipning, finslipning och polering, är tidskrävande, dyrt och har använts i långliga tider för att göra eleganta produkter. Även ett enkelt rutslipat mönster kräver tid och noggrannhet för att slutprodukten skall bli riktigt bra.

Men måste det verkligen vara så? Nej det måste det inte. Man kan utgå från ett halvfabrikat.

Genom att utgå från en pressad eller en fastblåst produkt kan man spara in både uppmärkning och grovslipning. Vi visade pressat glas här i "Månadens föremål" i mars månad år 2023 o ch vi visade fastblåst glas i juni samma är. Med båda teknikerna har man redan från början en glasprodukt som i sig är mer-eller-mindre djupt mönstrad. Och i båda fallen sitter mönstret redan från början på rätt plats. Det enda som sedan behöver tillföras är en finslipning för att ge mönstret de skarpa kanter som kännetecknar slipningen och att slutpolera. Man slipper alltså ifrån uppmärkningen och man slipper ifrån grovslipningen och dessutom sparar man glas. Den här tekniken börjar man använda under första halvan av 1900-talet.

Vad vi visar här är ett pressat grogglas (BGM_01_207), en gräddkanna (BGM_01_372) och ett litet smörfat (BGM_01_007) som alla har gjorts på det här viset.

juli:

"Plättbakning"
Plättbakning, det vill säga att man först pressar en platta av glas, mönstrad eller inte, utan att begränsa dess utbredning i sidled, och sedan låter den varma plätten sjunka av sin egen tyngd i en så kallad sjunkform för att få uppåtböjda kanter, är en teknik som tillskrivs Göran Wärff under de första åren på 1960-talet då han fortfarande var verksam vid Pukebergs glasbruk.

Tekniken ger en oregelbunden yttre kant som gör att två föremål aldrig är riktigt likadana utan kommer att ha sin egen karaktär. Tekniken blev populär och användes på många bruk och av många formgivare.
Ulrika H-V ritade bland annat plättbakade fat i Kaboka-serien, Monica Backström skissade 1992 ett antal skålar, ljuslyktor och liknande tänkta att göras med plättbakning - men tvärtom!
Istället för att lägga den mjuka glaspannkakan i en form där kanterna stod upp och mitten var lägre, som ju är bäst för en tallrik, ville Monica göra djupa föremål. Då är det smartare att lägga pannkakan på en upphöjning och låta kanterna sjunka ner. Man kan också hjälpa till genom att pressa ner kanterna mot ett plant underlag med en ram som omsluter upphöjningen.

De föremål vi visar här är ett par smörfat som är gjorda med upp-och-nervänd plättbakning. De tillhör servisen "Party" som formgivits av ingen mindre än Göran Wärff själv, men för Kosta glasbruk.
Det kan vara svårt att se, men de är alltså lite olika, trots att de är "samma".

Läs mer på sidan Plättbakning, där det också finns en film som visar tillverkning av en tallrik i Kaboka-servisen.

Andra "plättar" i våra samlingar:
inventarienummer BGM_01_814, BGM_01_615, BGM_01_816, BGM_01_817.

juni:

Eldfast glas
(kan också kallas ugnseldfast eller värmetåligt glas, i glasindustrin ofta kallat "hårdglas" - det har med glasets sammansättning att göra, och det är något helt annat än sk härdat glas)

Glas tål inte att man drar i det - då spricker det. Om man försöker böja en bit glas kommer man att dra i det på den konvexa sidan och trycka ihop det på den andra sidan. I mitten gör man varken det ena eller det andra. (För illustration, klicka här). Resultatet blir att glaset spräcks på den sidan där man dragit i det och går sönder. Samma sak gäller om man värmer upp ett tjockt glas från ena sidan. Det utvidgar sig på den sidan där det värms och den sidan trycks därför samman. Den kalla sidan, däremot, utsätts för drag och spricker.

Eldfast glas utvidgar sig nästan inte alls när det värms upp. Därför utsätts det inte för några dragspänningar och det går inte sönder. Eldfast glas har alltså en speciell sammansättning, det är ett borosilikatgas med ytterligare en del ämnen tillsatta.

Eldfast glas uppfanns vid det tyska glasbruket i Jena år 1884 men togs sedan upp av många glasbruk för att producera inte bara laboratorieglas utan också hushållsglas. Många glasbruk gjorde sina egna kvaliteter och varunamn som Pukex (Pukeberg) och Sibal (Reijmyre) kom att finnas på marknaden under en stor del av 1900-talet. Även Ruda gjorde eldfast glas, både under varumärkena Ruda och Nife.

En av de mest välkända produkterna, som tillverkades på många bruk, var kaffebryggaren "Don Pedro", en så kallad perkolator i två delar som ställdes direkt på spisen.
Vad vi visar här är en kaffepanna från Reijmyres produktion, varumärke "Sibal" och ett litet ugnsfat från Ruda, varumärke "Nife".
Några eldfasta föremål i våra samlingar:
en stekpanna från Reijmyre, inv nr BGM_00_935,
två kastruller från Reijmyre, inv nr BGM_00_937 och inv nr BGM_00_938,
en form från Ruda, inv nr BGM_01_540 och, till slut
en såkallad "glasblåsargrill", inv nr BGM_01_799.

maj:

Bordsuppsatser
(kallas även bordsställ, bordssurtout, ibland stavat bordsyrtut)

När det billiga pressglaset slog igenom på bred front under 1800-talets första hälft hände det samtidigt mycket i det svenska samhället. Industrialiseringen sköt fart och det uppstod inte bara en industriarbetarklass utan även en burgen borgarklass, främst i städerna.

I de borgerliga hemmen blev det viktigt att markera sin status bland annat genom att duka bordet med ett nytt överdåd. Nordiska Museets utställning "Det dukade bordet" visar 500 år av dukade festbord men i städernas växande medelklass blev stiliga dukningar inte bara något för festerna utan även för vardagen.

De bordsställ, eller bordssurtouter, i silver, glas, nysilver, slipad kristall och annat som fanns på kontinenten var väl kostsamma för Sveriges borgare, utan man fick nöja sig med litet enklare utföranden.

Vad vi visar här är dels en fastblåst bordsuppsats med olje- och vinägerflaskor, med salt- och pepparkar och en senapsburk på ett speciellt utformat fat anpassat så att hela uppsatsen kan skickas mellan måltidgästerna. Salt- och pepparkarens lock är gängade. Översiktsbild här.

Dessutom visar vi en sockersats, det vill säga en sockerskål med tillhörande gräddkanna, samt ett kuvertaskfat med gelbad och slipad dekor.
Vacker vardagsvara - eller hur?

april:

Glastekniska museets pris - NOMINERA

Bergdala glastekniska museum drivs av en allmännyttig stiftelse. Vid styrelsens möte på våren år 2021 beslöts att inrätta ett årligt pris till någon som gjort en väsentlig insats för att öka kunskapen om glasrikets industri- och teknikhistoria och på så vis bidra till att antalet besökare till glasriket ökar. Priset avser alltså inte glaskonst eller konstglas utan skall stärka intresset för glasriket som ett teknik- och industrihistoriskt intressant besöksmål.
(Läs mer här.)

Det är fritt för alla att nominera pristagare. Förslag på pristagare med kortfattad motivering skickas till kontakt@bergdala-glastekniska-museum.se allra senast den 30 april.

Första årets pristagare var Susann Johannisson, Kalmar, som fick 15 000:- för sitt sätt att på ett pedagogiskt, men ändå faktaspäckat sätt, beskriva glasrikets industrimiljöer.
2022 gick priset till Håkan Karlsson i Nybro som fick 15 000:- för att han bevarat och till museet donerat unika anteckningsböcker från en formmakare, Siegfrid Eger.
Förra året blev det Gunnel Holmér som fick pris för sin forskning om det mångkulturella glasriket.
Hennes licentiatavhandling heter "Kosta glasbruk - En etnisk smältdegel" och visar hur glasindustrin bidragit till att skapa multikulturella zoner mitt inne i de Småländska skogarna.

Vem vill du se som pristagare år 2024? Skicka in ditt förslag till oss.

mars:

Centrifugering, en teknik från 1940-talet

… men det var inte förrän på 50-talet den slog igenom.

Orrefors gjorde succé med serien Fuga på Helsingborgsutställningen '55. Fuga var nytänkande inte bara för tekniken. De kom också i flera storlekar och var stapelbara. Serien kom att innehålla ett stort antal delar. Hur länge de tillverkades är oklart, men de återupptogs under en period inför jubileumsåret 1996 (den lilla röda är en sådan).
Orrefors fortsatte utveckla tekniken även till konstglas, vaser mm. Kända modeller är Fleur, Pomona, Hallon m fl.
Man kan även nämna Kjell Engmans första produkt för Boda, skålen Rhapsody med motiv från svenskt midsommarfirande som lanserades 1978.

Numera används centrifugering på de flesta glasbruk.
Utöver Fuga är exemplen vi tagit med hit dricksglaset ur Mine från KostaBoda, en lystrad liten skål med okänd tillverkare och den minsta modellen av Corona (Lars Hellsten för Orrefors), i produktion 1970 och framåt.

Mine (Ulrica Hydman-Vallien) lanserades 2002 och tillverkas ännu. Även den finns i flera modeller. Den vi visar här har en defekt som är ganska vanlig - det blir liksom tvärränder i ytan. Vi tror att det beror på temperaturvariationer i formen.

Det kan noteras att vi inte har sett den typen av defekter på några Orreforsmodeller.

Läs mer om centrifugering här.
På den sidan finns också en liten film som visar centrifugering i Bergdala.

februari:

Reklam å'sånt på olika sätt och vis.

Glasprodukter har använts för marknadsföring, reklam och metoder för produktidentifiering har under lång tid.
De exempel vi har med oss är en ättiksflaska från Stora Kopparbergs begrslags ab och Absolutflaskan från 1979. Båda är fastblåsta vilket innebär att de blåses upp i en form utan att roteras. Man kan förstå det eftersom Absolutflaskan har en gängad hals.
Man kan också gravera in en logotyp direkt i blåsformen som till exempel en irisk harpa som ju är logotypen för Guinness Stout. Återigen en fastblåst produkt.
Däremot kan klassikern Saturnus, formgiven av Edvin Ollers under trettiotalet, en ikonisk flaska från essensfabriken Saturnus i Malmö blåsas upp under rotation. I de här fallen är det formen som är själva reklamen och står för igenkänningen.

På 1920-talet började man screentrycka etiketter direkt på vinflaskor nere på kontinenten. Den tekniken används fortfarande. Texten på Absolutflaskan är screentryckt.

Före screentrycket har man ofta etsat in varumärken och logotyper.
I våra samlingar har vi massor av pantografplåtar med logotyper för hotell och restauranger. Det äldsta exemplet är en mönsterplåt med reklam för den 9:e "Deutches turnfest" som hölls i Hamburg 23-26 juli 1898 Tyvärr har vi inget färdigt glas att visa. Vi tog med det enda pantograferade hotellglas vi äger, som gör reklam för Hotel Astor (med för oss okänd adress).
Man har också mattetsat som till exempel glaset med whiskymärket "Mountain dew" här i montern. (Baksidan av glaset har ett annat motiv.)
Mattetsning är en lite annorlunda etsteknik, som beskrivs tämligen utförligt på museibloggen, här.

Moderna restaurangglas med mattgråa logotyper är för det mesta lasergraverade.

januari:

Apoteksburkar och medicinflaskor

Såhär efter helgerna kanske huvudet känns litet tungt och ett pulver av något slag kan vara på sin plats?
Mediciner, salvor, doftande oljor och andra ömtåliga varor har förvarats i kärl av glas sedan tusentals år, i Egypten åtminstone från ungefär 2000 år före vår tideräkning. Redan efter ungefär 500 år började man göra också proppar av glas.
Dock tog det fram till mitten av 1800-talet innan slipade glasproppar började användas för lufttät förslutning.

De glasbruk som grundandes i Sverige under 15- och 1600-talen drevs främst av hovet, av högadliga familjer och av kyrkan. Men deras produktion av faktiskt bredare än man kunde tro. Flaskor och förvaringskärl var en del av produktionen. Även om det första offentliga apoteket i Sverige inte grundas förrän i slutet av 1500-talet har det funnits de som kunde blanda och tillreda mediciner. Det är troligt att åtminstone en del av de förvaringskärl som gjordes vid glasbruken användes för förvaring av sådana känsliga varor.

Av flera skäl - dels var brunt och grönt glas billigare och dels gjorde det att känsliga varor höll längre eftersom de filtrerade bort åtminstone en del solljus - var apoteksglaset för det mesta färgat. I mitten av 1800-talet började burkarna och flaskorna få standardiserade mått och storlekar för att underlätta kontroll enligt giftstadgan. Speciellt kan man nämna att man de franska gramvikterna som standard i 1869 års medicinalstadga. Här visar vi ett urval av de apoteksglas som Glastekniska museet har i sina samlingar.

2023

december:

Ljusstakar

Idag är elektrisk belysning en självklarhet - men det är ett modernt påfund, sent 1800-tal. (Till Bergdala kom elektriciteten på 1920-talet, från kvarnen på Lövås)
Innan dess var man hänvisad till elden som ljuskälla. Från början säkerligen bara från den öppna eld som också utgjorde kokeld. Senare kom man på att man kunde bära med sig en brinnande fackla, en lyssticka. Olaus Magnus bok, Historia om de nordiska folken (1555) visar hur man har en brinnande fackla i munnen både utomhus och vid hantverk inomhus. Lysstickorna kunde också placeras i särskilda hållare, lysekäringar.
Dessförinnan användes talgdankar, ljus gjorda av överbliven talg från slakten, och bivaxljus.

Enligt tekniska museet uppfanns stearinljuset i Frankrike omkring 1825. De osade mindre än vaxljusen, de rann mindre och lyste klarare. Under senare delen av 1830-talet såg Lars-Johan Hierta stearinljus vid en resa till London och det var han som tog dem till Sverige. Han grundade (Aftonbladet 1830 och) Liljeholmens stearinfabrik 1839. Idag ligger Liljeholmens stearinfabrik här i Småland, i Oskarshamn.

Enligt Magdalena Ribbing skall man bränna av veken litet grand direkt när man har satt ljuset i staken. Från början var stearinljus dyra och genom att de såg litet använda ut visade man att man hade råd inte bara att ha dem utan också att använda dem.
(Enligt min mormor skulle o-brända ljus "dra döden i huset". Efter stormen Gudrun lärde vi oss att det är mycket svårare att tända ett nytt ljus än ett som varit tänt tidigare.)

De stakar vi visar här är:
"fattigmanssilver" av okänd härkomst; med vridet luftben från Johansfors(?); "Gabriel" från Sandvik; "Solros" från Kosta; liten pressad av okänd härkomst;

november:           tävlingssvaret finns under bilden

Punschmuggar av olika fasoner

Spritmuseum anger att punschens historia i Sverige börjar i mitten av 1700-talet, sedan den första lasten arrak kommit till landet år 1733.
Redan från början serverades punsch rykande varm i små skålar med öra.

Glögg däremot, eller närmare bestämt varmt kryddat vin, dracks redan av de gamla grekerna.
I Sverige dyker benämningen glödgat vin upp för första gången år 1609. 1837 publiceras detta recept: "Vanligt rödt win uppkokas med något muskotblomma, kanel och kryddnejlikor, jämte nödigt socker och antändes. När det slutat brinna, silas det och drickes varmt." Eftersom båda dryckerna skulle drickas varma och båda är söta och kryddade kan man misstänka att även glöggen serverades i små muggar med öra.
Att stoppa mandlar i glöggen kan man ha gjort redan på medeltiden eftersom mandlar blev en importvara redan på 1500-talet. Russin, däremot, börjar enligt vissa källor inte bli vanliga i Sverige förrän under 1800-talet.

Här visar vi elva muggar med olika dekor. Vissa är blästrade, vissa är mattetsade och en del är linjeetsade.
En av muggarna visar en teknisk egendomlighet som man ser om man tittar noga, kolla till exempel detaljbilderna.

Bilder i inventarieförteckningen:
BGM_00_959, detalj här
BGM_01_017, detalj här
BGM_01_347, detaljbild saknas
BGM_01_348, detaljbild saknas
BGM_01_523, detalj här
BGM_01_557, detalj här
BGM_01_744, detaljbild saknas
BGM_01_772, detalj här
BGM_01_773, detalj här
och till sist en alldeles ny, som inte är registrerad än.

Läs mer om blästring och etsning under rubriken "Om kalla glastekniker".

oktober:

Massproducerade souvenirer (minnessaker)

Redan på 1300-talet tog pilgrimsresenärer med sig souvenirer hem för att kunna bevisa att de faktiskt varit på en "helig" plats.
1600-talets turistresor var mest sådana som ungdomar ur överklassen företog som en del av sin "utbildning", nämligen en rundresa till de större europeiska länderna och kulturcentra i Tyskland, Frankrike, Italien.
Under 1800-talet utvecklas turismen och organiserade resor erbjuds för att under 1900-talet bli till dagens massturism. Under hela tiden har det varit vanligt att man köpt med sig minnessaker hem.

I Glasriket har det länge funnits många små glasförädlingsfirmor, målerier, sliperier, små gravörverkstäder och liknande. Dessa småfirmor har köpt råglas från glasbruken och sedan dekorerat dem och sålt dem med förtjänst. En sådan firma var till exempel "Kronobergsglas" i Eriksmåla vars etikett finns på vasen märkt "Gränna". En annan sådan förädlingafirma hette Fa W Johansson, som fanns i Orrefors - de gjorde också sådanahär vaser, men vi har ingen ettikettmärkt.

Här visar vi fem rödbetsade och graverade souvenirvaser märkta "Växjö domkyrka", "Karsamåla", "Gävle rådhus", "Vreta kloster", och "Visingsö",
Dessutom visar vi två likadana men obetsade från "Gränna" och "Stenhammars slott".
(Länkarna går till bilderna i inventarieförteckningen)

Märkligt nog förefaller alla vaser av denna modell vara dekorerade med byggnader. Vi har bara sett ett litet fåtal med annan dekor (Karsamåla och Gränna).

Läs mer om betsning här nedan.

september:

Gelbning (betsning, lasering) och gelbat glas

Gulbetsning av glas, "gelbning", med silverlösning har använts i Sverige åtminstone sedan 1300-talet. Det äldsta bevarade exemplet finns i Dalhems kyrka på Gotland uppförd under 12- och 1300-talen.
Det äldsta väl daterade exemplet i Europa är från 1313 och finns i kyrkan i Le Mesnil-Villeman i Manche i Frankrike.

Betsning görs så att man målar det färdiga glasföremålet med en lösning av silversalt, till exempel silvernitrat. Därefter värms det målade glaset till ett par hundra grader. Då kommer silverjoner att vandra in i glasets yta och ge en vacker och förhållandevis intensiv gul färg.
Eftersom färgen alltså sitter i själva glasytan, inte ligger utanpå glaset som när man målar, kommer färgningen att vara permanent.
Om man alltså vill dekorera den färgade glasytan måste man slipa igenom eller på annat sätt avlägsna ett tunt ytskikt.

Benämningen "betsat glas" används även om sådana med röd färg. I det fallet är det inte silver utan koppar som ger färgen, men processen och resultatet är i princip densamma.
Många visste inte att "gelb" betyder just gul på tyska - så misstogs "gelba" för att vara ett namn på processen. Alltså uppstod ordet "röd-gelbat" som benämning på rödbestat glas.

Många, för att inte säga nästan alla, glasbruk gjorde gelbat glas. Gelbade glas från (Hovmantorps) Nya, Johansfors och Åfors från perioden fram till 1940-talet hittar man ofta på loppmarkander och i second-hand butiker.
Vad vi visar här är dels en karaff från Hovmantorps Nya glasbruk etikettmärkt "Hovmantorp Sweden", två glas och en sockersats.

Läs mer om betsning och lystring här.
Alla våra gelbade föremål (20230901)
gula:  karaff, annan karaff, vinglas, snapsglas, annat snapsglas, grogglas, likörglas?, madeiraglas, askfat, sockerskål, gräddkanna
Rödbetsade souvenirvaser i olika storlekar, från olika förädlingsfirmor: Växjö domkyrka, Vreta kloster, Gävle rådhus, Visingsö, Karsamåla

augusti:

Friblåsning, handformning och formblåsning

Sedan glasblåsarpipan uppfunnits (ungefär 100 år före vår tideräkning) har man blåst glas. Redan från början blåstes glas i form, då formar av trä.
Men man kan också friblåsa glas, det vill säga forma det med en skopa eller med våta träpinnar. Idag görs det oftast genom att man använder blött tidningspapper som skydd. Den tekniken hittades på av Bengt Heinze vid Kosta glasbruk under 1940-talet. Det ger förstås en mycket bättre kontroll av formningen eftersom glasblåsaren känner glaset med handen och formar det med fingrarna.
Svanen är förstås helt och hållet formad för hand.

I mitten av 1900-talet, 1940, -50 och -60 talen blev det modernt med orkidévaser, vaser tänkta för en enda blomma. Det blev också modernt med bilvaser, en liten vas som kunde fästas i bilen, ofta med en sugkopp och en klämma.

Vad vi visar här är en friblåst orkidévas i form av en ringlad orm med påklippta ögon och en grafitform som vi tror är för en bilvas. Att vi tror det beror på att formen har en rund botten, så den kan inte stå på ett bord. Den har också en tydlig midja som tyder på att den är tänkt att hållas av en klämma.
Men om ni vet mera om den här sortens vaser så meddela oss gärna!

I det här fallet är orkidévasen klumpigt utförd men det finns exempel från bland andra Trelleborgs glasbruk på mycket eleganta, ormformade orkidévaser.

Fler bilder:
svanen nummer BGM_00_943
ormvasen nummer BGM_01_780
grafitformen nummer BGM_00_873.

juli:

Pantograferade, etsade glas

Etsningen som teknik för att dekorera glas började användas under det senare 1800-talet. Tekniken går ut på att de drickfärdiga glasen i kallt tillstånd täcks med ett tunt vaxskikt. Sedan ristas mönstret i vaxskiktet så att glaset friläggs där mönstret skall vara. Nästa steg är att doppa glasen i ett bad med fluorvätesyra och svavelsyra så att mönstret fräts in i glaset. Slutligen diskas vaxet av med varmt vatten och diskmedel.

Mönstren kan vara både enkla och mera komplicerade. De glas som visas här är mönstrade i en pantograf på Åfors glasbruk (som numera finns på Kulturarvscentrum i Växjö).
Mönstret heter "Evy" och ritades av Edwin Ollers troligen 1937. Mönstret är anslutande så att spetsen i mönstrets övre högra hörn precis träffar den lilla "medaljongen" i den övre vänstra änden. Eftersom mönstret repeteras fem gånger runt både glasen och karaffen skall det fylla 72 grader i sidled. Den inställningen behöver inte ändras hur stort eller litet glaset än är eftersom ett varv alltid är 360 grader.
Däremot måste mönstret justeras i höjdled både för att behålla proportionerna men också för att på ett rimligt sätt passa på glaset.

I Sverige introducerades etsningen år 1880 när Reijmyre glasbruk importerade en maskin från Frankrike för att rita etsade mönster i vaxskiktet. Här i Småland har flera glasbruk haft pantografer.

Fler bilder: pantografmönstret BGM_00_127A, Evy-glasen: karaffen BGM_01_284, seltersglaset BGM_01_047, snapsglaset BGM_01_282, ölglaset BGM_01_283 och "drinkglaset" BGM_01_281.

Läs mer:
- om etsning
- om våra pantografer.
- om etsmaskiner i Sverige

juni:

Fastblåst vas i opalinglas

Glasblåsarpipan kommer först till användning i mellanöstern omkring vår tideräknings början.
Redan på den tiden användes träformar som var indränkta med vatten när man formblåste sitt glas.
Men redan tidigt, under det första århundradet, ville man ha glasföremål som inte hade ett runt tvärsnitt.
Om formen till exempel gavs ett fyrkantigt tvärsnitt och man sedan lät bli att rotera pipan medan man blåste utan istället höll den stilla, fick man förstås ett föremål som hade fyrkantigt tvärsnitt.
Denhär tekniken kallas fastblåsning och många flaskor och burkar med fyrkantigt tvärsnitt har hittats från tiden omkring år noll.

Fastblåst glas känner man igen på att glasets insida följer utsidan.
När man pressar glas vill man gärna att mallen, som formar insidan, skall vara så enkel och billig som möjligt. Därför brukar insidan på pressade föremål ofta ha en enkel, slät form. Utsidan, däremot, kan visa ett komplicerat mönster eller en komplicerad form. Då blir glaset olika tjockt på olika ställen beroende på mönstret. (Jämför april månads föremål)
När man istället fastblåser (som här) så har man vad vi kan kalla en ballong av glas med en viss tjocklek, säg tre millimeter, som blåses upp i en form. Den här ballongen är ungefär lika tjock överallt så då kommer föremålets insida att precis följa utsidans form.

Vasen här är gjord i opalinglas, ett ogenomskinligt, vitt glas tänkt att imitera porslin eller alabaster. Glaset får sin färg och karaktär av mikroskopiskt små, vita partiklar som är spridda i glasmassan.
Man brukar säga att den kvaliteten (färgen) utvecklas i Venedig på 1600-talet.

Vasen har inventarienummer BGM_01_741, se annan bild här.

maj:

Regalinsax för handformning av halsen/mynningen på munblåsta flaskor

Förvaringskärl av glas, burkar eller flaskor, tillhör de äldsta av de tillverkade glasföremålen. Sådana fynd finns från Egypten från tusentalet år före vår tideräkning. Flaskor och burkar har alltid varit viktiga produkter för glastillverkarna. Flaskor med runt tvärsnitt blåses i en form samtidigt som de roteras. Fyrkantiga flaskor blåses i en fyrkantig form utan att snurras. Men det finns en svårighet med innehåll som kan surna eller oxideras som till exempel vin: Hur skall man försluta flaskan?

Den traditionella metoden - vanlig än idag - är att använda en kork. Kork är elastisk, så om man bara lyckas klämma ner den i flaskhalsen så expanderar den och tätar. Den tekniken har använts i 5000 år. Men när man börjar använda kapsyler i slutet av 1800-talet blir det svårare. Kapsylen behöver också täta ordentligt mot flaskhalsen men är inte nödvändigtvis elastisk. Och då krävs det att både inner- och ytterdiametern på flaskhalsen har ett exakt mått.

Verktyget här är en regalinsax, ett speciellt verktyg för att forma halsens överdel, regalinen, så att man får en exakt ytterdiameter och en exakt innerdiameter. Efter formblåsning av flaskans kropp häftas flaskan an på en puntel. Nytt glas för regalinen klipps på och den koniska delen av regalinsaxen förs ner i flaskhalsen. När saxen kläms samman expanderar den koniska, inre, delen samtidigt som de yttre skänklarna går ihop. På så sätt får både ytter- och innerdiameter sina korrekta mått.

Regalinsaxen har inventarienummer BGM_00_822, se bild här. Vi har också lekt med möjligheten att göra en 3D-modell - se den här. Där kan du se den ur alla tänkbara vinklar.
En liten film som visar hur principen fungerar finns här.

april:

Glastekniska museets pris - NOMINERA

Bergdala glastekniska museum drivs av en allmännyttig stiftelse. Vid styrelsens möte på våren år 2021 beslöts att inrätta ett årligt pris till någon som gjort en väsentlig insats för att öka kunskapen om glasrikets industri- och teknikhistoria och på så vis bidra till att antalet besökare till glasriket ökar. Priset avser alltså inte glaskonst eller konstglas utan skall stärka intresset för glasriket som ett teknik- och industrihistoriskt intressant besöksmål.

Det är fritt för alla att nominera pristagare. Förslag på pristagare med kortfattad motivering skickas till kontakt@bergdala-glastekniska-museum.se allra senast den 30 april.

Första årets pristagare var Susann Johannisson, Kalmar, som fick 15 000:- för sitt sätt att på ett pedagogiskt, men ändå faktaspäckat sätt, beskriva glasrikets industrimiljöer.
År 2022 gick priset till Håkan Karlsson i Nybro som fick 15 000:- för att han bevarat och till museet donerat unika anteckningsböcker från en formmakare, Siegfrid Eger.

En av dessa handskrivna anteckningsböcker visas här i montern. Siegfrid Eger flydde från Östtyskland efter andra världskriget. Han kom till Sverige och arbetade till mitten av 1990-talet som formmakare i Nybro.

Vem vill du se som pristagare år 2023? Skicka in ditt förslag till oss!

Vi fick 3 anteckningsböcker och 2 pärmar med Siegfrieds ritningar. I montern finns anteckningsbok nr 2 - den kan ses i sin helhet här , med inventarienummer BGM_01_195.
De övriga har nummer BGM_01_117, BGM_01_196, BGM_01_197 och BGM_01_198.

Berättelsen om Siegfried Eger, och om formmakarens arbete, finns på vår youtube-kanal, där vi givit den titeln Vem är egentligen glaskonstnären?
(Alla länkar öppnas i nytt fönster.)

mars:

Pressad geléskål

Gjutning, även kallat "stöpning" i äldre svenska texter innebär att den flytande glasmassan hälls i en form som den fyller ut bara av sin egen tyngd. Tekniken är känd sedan före vår tideräkning. En nackdel med detta är att man inte kan få detaljerad dekor. Men genom att lägga på en yttre kraft kan man klämma in det sega glaset i ett ganska detaljerat mönster.

År 1825 patenterade John Palmer Bakewell en sådan teknik i USA, nämligen pressning. Redan 1833 installeras den första glaspressen i Europa, i England. 1834 visas pressat glas på en industriutställning i Paris och 1836 börjar Reijmyre glasbruk att pressa glas. Kosta skaffar sin första glaspress år 1839 men det tog till 1847 innan man hade lärt sig tekniken.

Pressning är en snabb teknik dels därför att glaset kyls av formen och dels därför att man formar och dekorerar glaset i en och samma operation. Därför kunde pressglaset säljas till lågt pris. Eftersom det växte fram en penninghushållning i samhället och glas tidigare hade varit en statusprodukt växte efterfrågan på pressglas.

Detta innebar en expansionsmöjlighet och antalet glasbruk i Småland ökade från sex stycken år 1840 till nästan fyrtio stycken vid sekelskiftet 18-/1900-tal. Pressglaset behöll sin stora popularitet ända fram till 1940- och 50-talen och idag har det blivit samlarobjekt. Skålen här är pressad i ett stycke och är avsedd att servera efterrättsgelé i.

Denna skål har äntligen fått ett inventarienummer, BGM_01_813.

Läs mer om pressning här.

februari:

Bergdalatroll
Bergdalatrollet formgavs 1970 av Elving Conradssons systerdotter Chris Idermark. Ursprungligen var det blåst och väldigt komplicerat att göra, som det stora troll vi ställt ut här. Men det här blev för dyrt. Och Chris säger själv i programmet "Loppmarknadsarkeologerna" som sändes i radio den 5 mars 2016 att "det blev inte så vackert heller". Så hon fick uppdraget att istället utforma ett som kunde gjutas.

Gjutning innebär att den flytande glasmassan hälls i en form som den fyller ut bara av sin egen tyngd. Tekniken kallas också för "stöpning".

I mitten av 70-talet gjorde man troll i fyra olika storlekar. Det största vägde nästan ett kilo. Det minsta var redan då lika litet som det andra vi visar här.

Trollen blev en märkesprodukt för Bergdala och skilde sig från mycket av det som producerades i glasriket på den tiden eftersom det var en utpräglad turistprodukt avsedd att bara fungera som souvenir. På den tiden, 1970-talet, var detta en ny tanke i glasriket.

Det blev också en kommersiell framgång för bruket när Saab köpte tiotusen troll av den minsta storleken för att använda i sin marknadsföring. På trollens rygg satt en klisterlapp där man skrivit att bilen kom från Trollhättan och att den var "made by trolls".

Det stora Bergdalatrollet har inventarienummer BGM_01_724; annan bild finns här.
Det lilla trollet har nummer BGM_01_725.